jag saknar sommaren otroligt mycket, pdol, hockeyskolan, den veckan, var helt jävla azm! pdol med agnes & matilda, träffade massa saknade folk, sen då var de ju hockeyskola och massa killar som man träffade, och jag minns speciellt en som verkligen gav mig nåt på vägen, glädje.vi snackade ett tag, men inte längre. det liksom dog ut, jag bodde i Arvidsjaur och han i Jokkmokk, det är en lång väg och man kan inte träffas ofta, eller man kan men detblir otroligt dyrt. men ah, jag saknar honom & sommaren, snälla.. ge tillbaka det, skulle offra allt för att ta tillbaka den veckan, jag svär!

Hej, den här bloggen bloggar jag ju bara på när "jag har nåt på hjärtat" om jag säger så och det känns som att det blir oftare och oftare, för ju mer tiden går desto mer funderar jag, och jag har kommit fram till en sak.. jag känner mig förj'vla ensam när inte allan är med mig, eller då jag vet att vi är nära, okej. vi är inte så långt bort, men jag menar, båda i samma samhälle, det är helt sant. för det är han som gör mig hel, gör mig till den jag vill vara. jag älsakr killen, mer än verkligen allt annat..! men jag är less skiten som jag ständigt får ta, jag vill inte det hära.. snälla hjälp mig, det är tanken som får mig att stanna upp, jag blir iskall och är så rädd för att bli lämnad.. jag orkar verkligen inte mer nu, usch...

måste säga det att jag är otroligt less.. det mesta! Jag är inte den som står ut med allt, inte den som kan ta allting på mig och bara låta det vara som det är.. jag behöver också tid, och det viktigaste är väl ändå att först må bra själv? Eller..? ska jag ta allt annat först? oviktiga saker med vänenr, elelr ska jag må bra? vilket är bäst..? mina "riktiga vänner" förstår ju hur jag mår, men det verkar inte alla veta. jag måste berätta om och om igen, emn ändå så går det inte in i deras hjärna.. nu är det snart ett år sen jag var tillsammans med en kille som förändrade mitt liv, ja.. verkligen allt, från det sämretill det bättre. men även den sagan hade ett slut, och det förstörde mig totalt, jag är inte på topp helt sen dess.. och han finns fortfarande kvar i mitt liv, och det är otroligt jobbigt, varje gång vi träffas , me´n jag försöker gå vidare.. så mycket skit som han gett mig i efterhand, jag borde inte ens kolla på honom.. men jag är inte den som kan göra så! jag måste bete mig någorlunda mot vissa, särsklit någon som han, och då jag säger någon som han så menar jag ju att jag sa att jag älskade honom, förut. varfrö ska jag då ebhandla han som skit bara för att det tagit slut? och varför ska jag behandla han som han behandlat mig? jag vill inte att han ska behöva känna samma smärta som jag gjort, det är inte värt det. visst, jag saknar honom och tiderna vi hade. men samtidigt så har jag världens finaste kille nu, finare än allt.. det är något jag svär på! sen så har jag underbart fina vänenr som stöttat mig genom det här.. och som fått mig att komma så långt som jag gjort. Men killen, ja han är mitt liv, han får mig att bygga upp ett liv dom jag vill leva, det är han som får mig att orka och det är han som ger mig nya andetag. det är inte att överdriva! jag ger upp allt för honom. verkligen allt! han komemr före, spelar ingen roll vad det är, han är alltid nummer ett! annars så har jag haft det skit det senaste året, mina föräldrar skilde sig, jag flyttade, började ny skola, fick nya vänenr, började bygga upp ett nytt liv. fann hampus, vi gjorde slut och han gjorde mitt liv till ett helvete, fick gå igenom det ungefär 7 månader, fann allan, och han har byggt upp allt med mig.. jag är så lycklig. samtidigt som jag bär på det där tunga, som kommer följa med mig, lååångt på vägen! men jag är stolt, över att jag vart så stolt, trots allt detta! Det är underbart att känna sig älsakd, på riktigt. att veta att man har vänenr som bryr sig, att ha en otroligt fin familj, att gå i skolan med lärare som får mig att må bättre, med en kurator som får mig att le när det vart som värst. för de t är skolan, allan, familjen och vänenrna jag vänt mig till... allan fanns där direkt efter jag och hampus gjorde slut ochsen dess har han betytt mycket för mig, mer och mer för varje dag.. matilda detsamma, min fina bästavän, skolan också, kuratorn som gav mig krafter, dom dagar jag var där och min fina lärare som hjälpte mig att i alla fall halvt stå upp då det verkigen var som värst.. livet är inte rättvist alla gånger, emn jag anatar att jag komemr få fler motgångar, ännu värre än detta.. det är ingenting jag ser fram emot, men samtidigt så lär man sig av det.. jag komemr alltid vara tacksam för allt som alla gjort för mig denna tid, ni är GULDVÄRDA ! <3

nu är jag less allting, skolan är åt helvete, hur folk beter sig är ju helt otroligt, ni går i sexan, några andra i sjuan, åtta, nian osv. men man kan tro att ni alla går i dagis, jag ör så less nu & jag menar det.. så otroligt less, vill bara försvinna. annars så är resten åt helvete, det håller på att spåra rejält nu, det flyger bara förbi och jag hinner inte ta emot det, det är en sak som är otroligt jobbigt. att jag har för mycket att ta tag i, så jag hinner inte med allt.. så kan det bli, och igår bröt jag ihop, hur rädd jag var, det går inte förklara. rädd för att möta alla, visa vad jag kan.. idrott såklart, det är ett änme som jag verkligen inte klarar av, nåt som är helt jävla sjukt, det går inte.. jag har fått så jävla mycket kritik på idrotten att det är inte  sant, allting jag gör är tydligen fel, jag har inte rätt på nåt, alltså duger jag inte!? enligt vissa i min klass så är det så och det är det jobbigaste jag vet, det hemskaste..  men jag har klarat det, men nån gång så blir man less, så är det bara.. så är det för alla, jag kommer inte stå ut, inte länge till, det är jag säker på. för jag är inte stark.. sen så var det någon som sa till mig idag " du är så ful " eller liknande, nu är det ännu svårare..... att kolla i spegeln, se mig själv och verkligen gilla det jag ser, det går inte nu. jag försökte, men tårarna kom, en efter en.. jag fick nog, det är slut på allt nu, idiot jävlarna kan dra. jag orkar inte med detta mer.. Men det är ju så, man får väl leva med dom.. JAG ÄR INTE NÅGON SOM MAN BARA KAN SÄGA VAD SOM HELST TILL, JAG HAR KÄNSLOR OCH DET ÄR NOG JOBBIGT UTAN ATT NI SKA KOMMENTERA ALLT JAG GÖR, SNÄLLA NI FÖRSTÅ ATT DET INTE BARA ÄR NI SOM FINNS OCH DET ÄR TAMEFAN INTE ENS ROLIGT !!!