Orkar inte blogga på blogg.se så jag bloggar här istället. I alla fall så få jag sinne på alla jävla idioter som tror att dom kan göra hur som helst. Bara det blir bra för dom, så otroligt jävla less. Jag kommer helt seriöst inte orka med det länge till & sen att jag alltid faller för fel killar är en självklarhet. Aja, orkar inte deppblogga nu. Puss!

Alltså, vad ska jag skriva? Det är här jag bloggar då jag verkligen behöver skriva av mig. Vilket jag behövt många gånger sen sist. Men jag har aldrig orkat, så nu gör jag det. annars är jag på blogg.se! I alla fall så sen sist har det hänt så sjukt mycket i mitt liv, jag har lärt känna nya människor som faktiskt får mig att må bra. Jag har svikit folk, folk har svikit mig. Jag har mått riktigt kasst, men? Vem sa att livet är lätt? För det är det verkligen inte, inte för mig, inte för mina vänner, inte för min familj. Inte för någon! Men utan dom dåliga dagarna så kan man ju inte riktigt förstå vilka som är dom bra dagarna, jag har många dagar då jag egentligen inte vill stiga upp ur sängen. Dagar jag bara vill ligga där, tanka på vad som gick fel. Gråta ut och hitta mig själv. För jag vet inte vart jag är, vem jag är, vem jag vill vara. Vart tog den tjejen vägen som var ärlig i alla väder, hon som stog för vem hon var, sket i skitsnacket och gjorde precis som hon sjlv ville? Tappade jag bort henne påvägen mot ljusare tider. Så fort någonting händer, så går allting bara åt helvete, allting känns så otroligt värdekasst, då & nu. För vad ska man säga tills en vänner när man inte orkar umgås för att man mår dåligt? Jag vill inte berätta för mina vänner hur jag mår, jag vill inte att någon ska veta. Jag vill kunna sitta där, le och säga "jag är lycklig". Men det är jag inte, det var längesen jag var det. Och personen som då gjorde mig lycklig är ute ur mitt liv, jag vill inte ha honom kvar i det heller. För egentligen den största delen av tiden var det han som fick mig att gråta, han som fick mig att känna mig så jävla värdelös. & folk säger till mig att jag inte behöver såna personer. Men att inte jag heller beter mig så bra, visst. Det gör jag inte alltid, men när du säger det. Så tänk på hur du själv behandlar andra. Du, är en respektlös person som tror att du är cool. Men omognaden visar sig mer och mer för varje dag som går. Vi alla är less ditt dryga skratt & dina feta lögner. Du är inte värd min energi och det vet du. Egentligen är du inte värd någons. Men någon vänlih själ måste ju faktiskt i alla fall låtsas tycka om dig. Men vad dom egentligen tycker vill du nog inte veta. Nog om dig, om du läser så kommer du förstå att det är om dig. Det har vart gånger under den här tiden som jag faktiskt kunnat le, åt personer som bara sagt hej. Vissa gånger har det gjort min dag så sjukt mycket bättre, jag har inte kunnat sova på nätterna. Allting som snurrar i mitt huvud är allting som hänt. Varför jag gjort som jag gjort, varför jag alltid hamnar i skiten. Varför jag väljer killen som förstör mig helt? Jag är så otroligt less mig själv, perosner runt omkring mig, skolan, livet, allt. Jag vill bara fly, från problemen. Komma tillbaka igen, börja på ruta ett då jag inte känner någon. Ingen alls, jag föreställer mig ofta hur skönt det skulle vara. Men jag vet att det inte går, så jag försöker alltid göra det bästa av situationen. Jag har insett att allting inte är så lätt som man trodde det skulle vara. Vissa personer som har det så jälva lätt, jag vill bara byta. Vill att någon ska förstå hur jag verkligen känner mig. Även om jag inte visar det. Men sen finns det personer som jag umgås med dagligen, som mår som jag. Vi kan prata om det, men inte alltid lösa det på det sättet vi vill. Saker fuckar upp sig helt och jag försöker se så glad ut jag bara kan.. Men lyckas inte ofta! Det finns en person som nyyligen kom in i mitt liv, bevisade för mig att även jag kan. Utan att säga det med dom orden, han lyckas få mig att le. Med bara några få meningar, jag svär på allt att jag aldrig någonsin känt såhär. Jag trodde faktiskt aldrig att just den här personen skulle betyda så mycket för mig som han gör idag, det är en sjuk känsla & jag önskar att det var besvarat. Men nu har jag förstått, det är inte det. Men jag vet att jag vill det här, jag kommer göra allt som står i min makt för att vinna pojkens hjärta. Han är inte som alla andra, inte sådär "cool" inför vännerna, han står för vem han är och jag fattar inte hur man kan lyckas med det. För det har jag aldrig gjort, jag är kär nu. På riktigt, för jag har vart kär innan. Men inte såhär, det är annorlunda. Alla känslor blandas, och bara jag ser honom så kan jag inte hålla mig från att le. Fjärilarna i magen krigar sönder, och jag blir stum. Vad ska man säga? Jag visste inte ens att man kunde känna såhär för någon. Men det går tydligen och det är en obeskrivlig känsla som ingen kan förstå. Orkar inte blogga mer, men det vart mest ett inlägg om hur kär jag är osv. Puss!