Använder ju den här bloggen ibland då jag ska skriva lite mer saker om känslor osv. Vet inte varför, men den här bloggen har alltid vart som en känsloblogg för mig? I alla fall så känner jag mig helt jävla tom nu, allting liksom bara rasar sakta i massa små bitar, vet varken ut eller in. Känslorna är dubbla, vet inte om jag ska säga att jag är lycklig eller helt jävla förkrossad? Vet inte om jag kan säga att jag är kär eller att mina känslor bara fuckar upp sig totalt? Vet inte om jag kan säga att jag är ledsen eller totalt sönderriven. Jag orkar inte med sånt här längre, kärlek är skit, så har det alltid varit och kommer nog alltid att vara. Antingen känenr man sig så jävla less på personen, eller så känner man sig så jävla ensam. Jag vet att jag känner mig ensam, det är nog det enda jag är säker på. Vet inte vart jag har mina vänenr, vem jag ska prata med eller vad jag ska säga? Det känns så fruktansvärt att veta att samtidigt som "han" har likadana känslor så är jag så jävla osäker. Jag vet att alla säger till mig att det löser sig att det blir bra och att tiden läker alal sår. Men det är inte så, såret finns alltid kvar bara det att det inte är lika ömt längre, det blöder inte lika mycket. Det har liksom fått en skorpa, men om man bara pillar lite så börjar det blöda igen. Tårarna bara sprutar på mig, nätterna blir till stunderna jag har på mig att tänka, alla tankar snurrar runt. Tårar håller mig vaken och illamåendet tar över. Finns så många frågor utan något svar, jag försöker men vet att jag inte är stark nog, snart orkar jag inte mer. 

Kände för att skriva av mig lite & den här bloggen använder jag inte alls ofta, men nu gör jag det. Eftersom det är här jag ofta skriver saker som jag inte vill att alla ska läsa, nog för att det är lika lätt att läsa det här som på den andra bloggen. Men inte lika många minns att jag har en till blogg;) 
I alla fall så vet jag inte riktigt vart jag sak börja, det mesta är kaos, jag vet inte vart på jorden jag står, vet inte med hur många fötter. Vet inte vilka jag ska prata med, vad jag ska säga för att dom ska förstå, fattar inte ens vad jag gör? Sure, jag har underbara vänner och det kan jag inte säga emot. Min familj är också helt underbara. Men jag vet fortfarande inte vilka jag kan lita på, nog för att mina vänner alltid stöttat mig. I alla fall vissa av dom, en person som alltid får mig att le är nog Linus. Personen som jag alltid har haft så sjukt kul med, det känns som allting kommer lösa sig, men det är bara kaos. När jag kollar mig själv i spegeln är jag så otroligt besviken på mitt utseende, jag är fan inte nöjd, jag skulle göra så otroligt mycket för att ändra mig, så mycket för att jag ska duga. Även fast jag kanske gör det för vissa, så är VISSA inte tillräckligt, faktiskt. Men jag menar inte att alla killar ska tycka att jag är så jävla snygg, jag menar att jag sak duga för mig själv. För visst ska man kunna kolla sig själv i spegeln och vara nöjd? Visst ska man inte oroa sig för vad andra ska tycka, man ska kunna vara den man är och vara stolt över det, se ut som man gör och fortfarande bli lika omtyckt!Jag har aldrig riktigt varit nog "fin" för att duga, jag fattade inte då vad det var som var så fel, varför jag inte dög? Det var många andra som såg sämre ut än mig. Tills den dagen då dom faktistk sa vad som var felet, mina såkallade vänner & deras vänner sa att jag var så jävla fet. Den dagen gick jag hem, kollade mig i spegeln & tänkte "dom har nog rätt". Sen den dagen har jag aldrig vart nöjd med mig själv. Sen den dagen mina "vänner" klandrade mig för hur jag såg ut så har jag alltid tänkt steget längre innan jag valt kläder på morgonen, eller hur jag skulle sminka mig. Men ett tag glömde jag allt det här, klädde mi som jag ville & använde det sminket jag ville. Tills allting började om, och blev ännu värre. Jag tvingade mig själv att klara mig genom det ,för att det en dag skulle bli bättre. Men så vart det inte, tills det att jag fick nog och inte tänkte gå till skolan, det slutade med att jag böt klass & nu är jag lyckligare än någonsin! Det är som att jag nästan fick börja om på nytt när jag började med dom andra. & dom är så otroligt omtänksamma att det är inte sant. Alla problemen var som bortblåsta, men allting ligger kvar, långt där innte och komemr nog alltid göra. Jag har vart den i klassen som mått så dåligt att jag inte kunnat kväva gråten längre, jag har varit den i klassen som inte kunnat sova på natten, jag har varit den som förlorat vänner för att det var "pinsamt" att vara med mig när dom gjorde som dom gjorde. Men en dag när dom mognat så kommer dom inse hur mycket dom förstörde en person, hur mycket dom rev ner & hur ont det faktiskt gjorde. Dom kommer komma ihåg mitt namn, dom kommer komma ihåg att dom frös ut mig så jag inte fick vara den jag var. Men nu idag, så ska jag blicka framåt. En person sa till mig "det som var kommer alltid sitta kvar, men det betyder inte att du ska stanna kvar. Du ska gå vidare, och du ska veta att du duger som du är. Vad dom än säger" denna person har betytt mycket för mig sedan första gången det hände, sen första orden, blickarna, knuffningarna jag fick. Sen första gången jag bröt ihop och inte fick fram ett ord. Sen första gången jag kände mig riktigt dålig. Hon var den som ledde mig på rätt väg, gjorde så jag tog mig över ytan och fick luft. Men ändå så är jag stolt över vad jag gått igenom & att jag nu idag kan stå där och le, utan att lyssna på alla ord som jag får i ryggen. Jag bryr mig inte längre, what goes around, comes around. Så äre bara! Sen så är det de med "kärlek" vad är det för nån skit? Egnetligen så ställer det bara till problem och jag önskar att jag aldrig blev kär, att jag aldrig berättat det. Hållt det hemligt & faktiskt skitit i det. Men jag har inte styrkan till det, jag önskar att jag kunde. Men jag kan inte! & jag borde lyssnat på en fin person som sa "att gå tillbaka till ett ex är som att läsa en bok flera gånger, man vet alltid hur det slutar" det är ju så & det slutar på samma sätt varje gång. Nu är jag less, alla bråk, alla tjafs, att han ska va sur, alla meningslösa tårar som inte ens var värda att fälla. Jag vet att allting löser sig när tiden är inne, men samtidigt vill jag lägga allt bakom mig & börja om från start till nu & se hur mycket jag gjort annorlunda. Klockan är mycket & jag ska försöka sova, försöka drömma om nåt bra & försöka se fram emot helgen. För då blir det kuligheter för mig & jag ska inte ens tveka på att leva livet! Jag ska må bra & umgås med några av dom finaste jag vet! 

Kollade igenom den här bloggen för ett tag sen, läste dom allra flesta inläggen & gud vilken skillnad på hur allting var då & hur det är nu. Hur stor skillnad det är på mig, hur jag såg ut, hur jag mådde, allting som då rasade som är tusen gånger bättre nu än då. Fattar inte hur jag en gång var så stark? Visst, jag är lyckligare nu, mår bättre osv. Men när nåt väl händer känner jag mig minst i världen, så är det bara. Vissa saker har jag stärkt så otroligt mycket, och vissa saker har jag blivit mindre bra på. Vissa saker kan nu förstöra mig helt & då brydde jag mig inte om det. Då var det mycket om mitt utseende, vilka som gjorde vad, vika killar som var bäst osv. Men nu är det mer att jag fokuserar på hur jag mår, vars på jorden jag står. Men alltså, jag kommer aldrig bli samma person som då. Jag var mindre, jag var en omogen liten fjortis som trodde jag ägde allt och alla. Fast jag kanske inte är mognast nu, så är jag betydligt mognare än då. JAg har förändrats som satan och kan inte riktigt förstå hur jag kunde ha det så svårt? Vissa saker som jag då skrev kan jag fortfarande minnas när jag satt och skrev, hur tårar bara blev som en pöl, hur mycket jag skar mig osv. Men, allting var då och det har jag lämnat bakom mig, nu ska jag fokusera på allting som händer nu och blicka framåt. Jag har ju faktiskt mina underbara vänner & en otroligt fin pojkvän! & min familj är helt fucking awesome. Jag har gjort otroligt mycket dumt sen sist jag skrev här, jag har inte bara sagt saker, jag har gjort. Jag har gjort mitt livs största misstag att låta min älskling gå, hur många gånger som helst, tagit tillbaka det. Men det är så, när man är osäker i sig själv. Som jag var, är och förmodligen alltid kommer vara. Så många gånger som jag sårat Hampus, så många gånger som jag sett honom sjunka ihop och inte orkat mer. Varje gång har mitt hjärta gått i tusen miljoner birtar. Men vi har alltid byggt upp det igen, tillsammans! Men fortfarande så älskar jag den jag var förut, stor i orden, men liten på jorden. Jag var sådär bitchig av mig, så som jag alltid varit. Men jag menar, ska man inte vara det? Så som jag var då går liksom inte beskriva, jag gjorde allting för att få ALLAS uppmärksamhet, jag lyckades otroligt bra ibland & ibland lyckades jag mindre bra. Men det är så otroligt roligt att läsa hur jag skrev då, vilka ord jag använde osv. men det är ju samma sak nu, om 1-3 år kommer jag läsa det jag skriver nu och tänka "herregud, har jag verkligen varit sådär?" när man förändras så mycket ärdet så svårt att tro att man varit på ett helt annat sätt. Men alla förändras med tiden, skaffar nya vänner, förlorar vänner. Och byter attityd, men sånt är livet och dom som inte vart med om det än, kommer vara med om det så småningom. Samma sak, jag läste ett inlägg där jag skrivit om att alla kommer testa alkohol, cigaretter/snus osv. Men inte alla ,det är dom allra flesta. För det är så, speciellt i min ålder, dom flesta av mina vänner, röker, snusar och dricker alkohol. Men inte alla, har vänner som inte ens testat också. & jag fattar inte hur dom pallar grupptrycket? Jag var inte nog stark att palla det, även om jag försökte. Men tillslut gick det inte, jag testade skiten. Men så är det ju, alkoholen är nåt jag ångrar grovt mycket att jag testat, men så är det och det som är gjort är gjort. Det kan man liksom inte ändra på, men jag är stolt över mig själv. Den jag är idag, hur mycket jag förändrats och att jag äntligen blivit den jag vill vara. För det är jag, jag är så otroligt stolt över den jag blivit, och det står jag för. Både utseende mässigt och personligt. Jag kan faktiskt gå runt utan smink, träffa älsklingen helt osminkad med världens fulaste kläder. Det är så det ska vara, man ska kunna vara sig själv i alla lägen. Vad det än gäller & jag är glad att jag kan det. That's it! Dom som inte accepterar kan dra åt helvete! 

Hejhallå, bloggar aldrig här längre. Eftersom jag bloggar på blogg.se istället, men kommer uppdatera här ibalnd. För övrigt sitter jag hos Hampus nu & han spelar, Arian masserar matilda och jag sitter här. Arian ska ha datorn nu, men jag kan blogga här ikväll! Pussen!