Shit, vad längesen jag bloggade här. Men det ska jag börja om med igen. i alla fall så sist jag bloggade är typ ett år sen, om inte mer. Och jag kan lova att det har hänt sjukt mycket sen dess, men jag skriver ett lååångt inlägg här senare  

Just nu så förstår jag inte riktigt vad det är som händer med alla människor. Skirver här för att jag skriver om allt och ingenting. Folk dömer mig efter vilka jag umgås med, visst det gör man ofta. Den senaste tiden har jag umgåtts med invandrare, eller jag har varit med en invandrare och hans vänner. För det får jag kommentarer, folk snackar. Det är det nya som är roligt att prata om. Tycker andra! Men när ni växt upp så kommer ni också kunna acceptera folk, oavsett hudfärg, bakrund eller umgänge. Så är det bara, jag har inte tyckt om invandrare. Har fortfarnde svårt för många, men jag har suttit och lyssnat på det dom berättat om deras hemland, hur det verkligen går till. Hur hemskt det är, det är hemskt. Usch! Personen som jag umgåtts med i ungefär två veckor nu är alltså neger, eller om jag kan skriva det så utan att låta rasistisk? aja, tidigare i somras så har jag varit i väldigt mycket bråk med invandrarna i Arvidsjaur, jag blev misshandlad. Polisanmälde det och ska på rättegång. Henen umgås jag absolut inte med, har stora problem med henne och hennes syskon. Hela familjen faktiskt! Jag har insett att det dom gör är rätt, i deras hemland. Men det betyder inte att dom får bete sig så här, eftersom att dom bor i sverige nu, här är det lagar på att man inte FÅR slåss, det är olagligt. Men, tillbaka till saken. Jag har fått kommentarer om hur äcklig jag är. Har fått frågor på "ask" varför jag har umgåtts med honom, om jag har strulat med honom osv. Men ingen kan stå för vem dom är och komma och fråga mig personligen, vilket jag tycker är väldigt lågt. Jag svarar på frågor, jag skäms inte över att jag umgåtts med honom. Till och med mina vänner säger kommentarer om det, men mest på skoj. Jag orkar inte ta åt mig, enda personerna som säger till mig att det är helt rätt och att jag ska stå på mig är lärarna på skolan. Jag drogs in i ett rum med lärare, eftersom att någon person sagt att jag hotat dom med att Carlos, som han heter skulle döda dom. Vilket jag aldrig hotat med, men i alla fall. Lärarna var arga på mig, men jag försökte förklara hur det låg till. Varför folk gjorde som dom gjorde, dom förstod mig och sa "stå på dig, han är en fin person. Vi känner honom och du är stark, du klarar det". Och visst gör jag det. det här inlägget skriver jag för att folk ska inse hur lågt dom sjunker med att "trycka" ner andra, och kommentera hur man lever, vilka val man gör. Osv, det är mitt egna val. Jag valde att umgås med honom, jag valde det helt självo ch jag tog konsekvensrena. Hah, orkar inte skriva om det mer, ville bara skriva av mig lite. Pussen! 

Orkar inte blogga på blogg.se så jag bloggar här istället. I alla fall så få jag sinne på alla jävla idioter som tror att dom kan göra hur som helst. Bara det blir bra för dom, så otroligt jävla less. Jag kommer helt seriöst inte orka med det länge till & sen att jag alltid faller för fel killar är en självklarhet. Aja, orkar inte deppblogga nu. Puss!

Alltså, vad ska jag skriva? Det är här jag bloggar då jag verkligen behöver skriva av mig. Vilket jag behövt många gånger sen sist. Men jag har aldrig orkat, så nu gör jag det. annars är jag på blogg.se! I alla fall så sen sist har det hänt så sjukt mycket i mitt liv, jag har lärt känna nya människor som faktiskt får mig att må bra. Jag har svikit folk, folk har svikit mig. Jag har mått riktigt kasst, men? Vem sa att livet är lätt? För det är det verkligen inte, inte för mig, inte för mina vänner, inte för min familj. Inte för någon! Men utan dom dåliga dagarna så kan man ju inte riktigt förstå vilka som är dom bra dagarna, jag har många dagar då jag egentligen inte vill stiga upp ur sängen. Dagar jag bara vill ligga där, tanka på vad som gick fel. Gråta ut och hitta mig själv. För jag vet inte vart jag är, vem jag är, vem jag vill vara. Vart tog den tjejen vägen som var ärlig i alla väder, hon som stog för vem hon var, sket i skitsnacket och gjorde precis som hon sjlv ville? Tappade jag bort henne påvägen mot ljusare tider. Så fort någonting händer, så går allting bara åt helvete, allting känns så otroligt värdekasst, då & nu. För vad ska man säga tills en vänner när man inte orkar umgås för att man mår dåligt? Jag vill inte berätta för mina vänner hur jag mår, jag vill inte att någon ska veta. Jag vill kunna sitta där, le och säga "jag är lycklig". Men det är jag inte, det var längesen jag var det. Och personen som då gjorde mig lycklig är ute ur mitt liv, jag vill inte ha honom kvar i det heller. För egentligen den största delen av tiden var det han som fick mig att gråta, han som fick mig att känna mig så jävla värdelös. & folk säger till mig att jag inte behöver såna personer. Men att inte jag heller beter mig så bra, visst. Det gör jag inte alltid, men när du säger det. Så tänk på hur du själv behandlar andra. Du, är en respektlös person som tror att du är cool. Men omognaden visar sig mer och mer för varje dag som går. Vi alla är less ditt dryga skratt & dina feta lögner. Du är inte värd min energi och det vet du. Egentligen är du inte värd någons. Men någon vänlih själ måste ju faktiskt i alla fall låtsas tycka om dig. Men vad dom egentligen tycker vill du nog inte veta. Nog om dig, om du läser så kommer du förstå att det är om dig. Det har vart gånger under den här tiden som jag faktiskt kunnat le, åt personer som bara sagt hej. Vissa gånger har det gjort min dag så sjukt mycket bättre, jag har inte kunnat sova på nätterna. Allting som snurrar i mitt huvud är allting som hänt. Varför jag gjort som jag gjort, varför jag alltid hamnar i skiten. Varför jag väljer killen som förstör mig helt? Jag är så otroligt less mig själv, perosner runt omkring mig, skolan, livet, allt. Jag vill bara fly, från problemen. Komma tillbaka igen, börja på ruta ett då jag inte känner någon. Ingen alls, jag föreställer mig ofta hur skönt det skulle vara. Men jag vet att det inte går, så jag försöker alltid göra det bästa av situationen. Jag har insett att allting inte är så lätt som man trodde det skulle vara. Vissa personer som har det så jälva lätt, jag vill bara byta. Vill att någon ska förstå hur jag verkligen känner mig. Även om jag inte visar det. Men sen finns det personer som jag umgås med dagligen, som mår som jag. Vi kan prata om det, men inte alltid lösa det på det sättet vi vill. Saker fuckar upp sig helt och jag försöker se så glad ut jag bara kan.. Men lyckas inte ofta! Det finns en person som nyyligen kom in i mitt liv, bevisade för mig att även jag kan. Utan att säga det med dom orden, han lyckas få mig att le. Med bara några få meningar, jag svär på allt att jag aldrig någonsin känt såhär. Jag trodde faktiskt aldrig att just den här personen skulle betyda så mycket för mig som han gör idag, det är en sjuk känsla & jag önskar att det var besvarat. Men nu har jag förstått, det är inte det. Men jag vet att jag vill det här, jag kommer göra allt som står i min makt för att vinna pojkens hjärta. Han är inte som alla andra, inte sådär "cool" inför vännerna, han står för vem han är och jag fattar inte hur man kan lyckas med det. För det har jag aldrig gjort, jag är kär nu. På riktigt, för jag har vart kär innan. Men inte såhär, det är annorlunda. Alla känslor blandas, och bara jag ser honom så kan jag inte hålla mig från att le. Fjärilarna i magen krigar sönder, och jag blir stum. Vad ska man säga? Jag visste inte ens att man kunde känna såhär för någon. Men det går tydligen och det är en obeskrivlig känsla som ingen kan förstå. Orkar inte blogga mer, men det vart mest ett inlägg om hur kär jag är osv. Puss! 

Behöver skriva.. Mår inte alls bra längre, vet inte alls vad jag vill, hur jag känner eller vad jag ska göra. Vad jag än gör så känns allting så fel, hur jag än försöker kontrollera mig och inte visa hur jag mår så blir det alltid fel på vägen. Alla tankar & känslor gör mig så jävla förvirrad. Hur kan det bli såhär när man har känt sig så jävla säker? Bara ett sms som ser det minsta lilla knasigt ut får tårarna att bilda floder. Fattar inte vad det är som händer med mig, allting känns så förbannat jävla cp. Vill bara inte tänka på nåt, fly här ifrån och bara vara helt själv. Utan någon annan. Finns ingenting som är värre än sånt här. Men jag vet att det löser sig tillslut, hur jag äng ör, vilka val jag än gör, hur jag än mår eller vilket jag säger. Men det kan ta tid, och jag vill inte gå vidare. Men jag vill samtidigt inte stå kvar här, vet inte vad det är som känns i hela kroppen, får hela mig att skaka och får mig att bara vilja glömma bort att jag finns. Det är inte ens värt att kämpa för det här när jag vet att det aldrig kommer leda någonstans, men jag tänker ändå inte ge upp. Så mycket som jag vill ha sagt, men så lite som kommer ut. Så lite som jag vill veta, men alltid får jag veta för mycket. Det suger att vara helt jävla vilsen, efter en helt fel stig, för det är jag. Antingen helt fel eller så har jag gjort ett stort snedsteg. Ska börja om och inte ha något med det här att göra mer. Det blir bara så fel och jag orkar inte vara en överreagerande äckligt jobbig brud som hela tiden ska ha uppmärksamheten och börjar lipa för allt. Det är bättre att hålla allt för sig själv, se vart stigen leder och sen tänka ut vart man nu ska ta vägen? Så otroligt många gånger som jag gjort saker som jag sen ångrat, därför tänker jag inte göra samma misstag igen, varför kan jag inte bara vara glad, lycklig. Så som jag trodde jag skulle vara. Jag har allt jag vill ha, så vad är det som fattas? Sista biten faller aldrig på plats. Livet suger hårt just nu!

Använder ju den här bloggen ibland då jag ska skriva lite mer saker om känslor osv. Vet inte varför, men den här bloggen har alltid vart som en känsloblogg för mig? I alla fall så känner jag mig helt jävla tom nu, allting liksom bara rasar sakta i massa små bitar, vet varken ut eller in. Känslorna är dubbla, vet inte om jag ska säga att jag är lycklig eller helt jävla förkrossad? Vet inte om jag kan säga att jag är kär eller att mina känslor bara fuckar upp sig totalt? Vet inte om jag kan säga att jag är ledsen eller totalt sönderriven. Jag orkar inte med sånt här längre, kärlek är skit, så har det alltid varit och kommer nog alltid att vara. Antingen känenr man sig så jävla less på personen, eller så känner man sig så jävla ensam. Jag vet att jag känner mig ensam, det är nog det enda jag är säker på. Vet inte vart jag har mina vänenr, vem jag ska prata med eller vad jag ska säga? Det känns så fruktansvärt att veta att samtidigt som "han" har likadana känslor så är jag så jävla osäker. Jag vet att alla säger till mig att det löser sig att det blir bra och att tiden läker alal sår. Men det är inte så, såret finns alltid kvar bara det att det inte är lika ömt längre, det blöder inte lika mycket. Det har liksom fått en skorpa, men om man bara pillar lite så börjar det blöda igen. Tårarna bara sprutar på mig, nätterna blir till stunderna jag har på mig att tänka, alla tankar snurrar runt. Tårar håller mig vaken och illamåendet tar över. Finns så många frågor utan något svar, jag försöker men vet att jag inte är stark nog, snart orkar jag inte mer. 

Kände för att skriva av mig lite & den här bloggen använder jag inte alls ofta, men nu gör jag det. Eftersom det är här jag ofta skriver saker som jag inte vill att alla ska läsa, nog för att det är lika lätt att läsa det här som på den andra bloggen. Men inte lika många minns att jag har en till blogg;) 
I alla fall så vet jag inte riktigt vart jag sak börja, det mesta är kaos, jag vet inte vart på jorden jag står, vet inte med hur många fötter. Vet inte vilka jag ska prata med, vad jag ska säga för att dom ska förstå, fattar inte ens vad jag gör? Sure, jag har underbara vänner och det kan jag inte säga emot. Min familj är också helt underbara. Men jag vet fortfarande inte vilka jag kan lita på, nog för att mina vänner alltid stöttat mig. I alla fall vissa av dom, en person som alltid får mig att le är nog Linus. Personen som jag alltid har haft så sjukt kul med, det känns som allting kommer lösa sig, men det är bara kaos. När jag kollar mig själv i spegeln är jag så otroligt besviken på mitt utseende, jag är fan inte nöjd, jag skulle göra så otroligt mycket för att ändra mig, så mycket för att jag ska duga. Även fast jag kanske gör det för vissa, så är VISSA inte tillräckligt, faktiskt. Men jag menar inte att alla killar ska tycka att jag är så jävla snygg, jag menar att jag sak duga för mig själv. För visst ska man kunna kolla sig själv i spegeln och vara nöjd? Visst ska man inte oroa sig för vad andra ska tycka, man ska kunna vara den man är och vara stolt över det, se ut som man gör och fortfarande bli lika omtyckt!Jag har aldrig riktigt varit nog "fin" för att duga, jag fattade inte då vad det var som var så fel, varför jag inte dög? Det var många andra som såg sämre ut än mig. Tills den dagen då dom faktistk sa vad som var felet, mina såkallade vänner & deras vänner sa att jag var så jävla fet. Den dagen gick jag hem, kollade mig i spegeln & tänkte "dom har nog rätt". Sen den dagen har jag aldrig vart nöjd med mig själv. Sen den dagen mina "vänner" klandrade mig för hur jag såg ut så har jag alltid tänkt steget längre innan jag valt kläder på morgonen, eller hur jag skulle sminka mig. Men ett tag glömde jag allt det här, klädde mi som jag ville & använde det sminket jag ville. Tills allting började om, och blev ännu värre. Jag tvingade mig själv att klara mig genom det ,för att det en dag skulle bli bättre. Men så vart det inte, tills det att jag fick nog och inte tänkte gå till skolan, det slutade med att jag böt klass & nu är jag lyckligare än någonsin! Det är som att jag nästan fick börja om på nytt när jag började med dom andra. & dom är så otroligt omtänksamma att det är inte sant. Alla problemen var som bortblåsta, men allting ligger kvar, långt där innte och komemr nog alltid göra. Jag har vart den i klassen som mått så dåligt att jag inte kunnat kväva gråten längre, jag har varit den i klassen som inte kunnat sova på natten, jag har varit den som förlorat vänner för att det var "pinsamt" att vara med mig när dom gjorde som dom gjorde. Men en dag när dom mognat så kommer dom inse hur mycket dom förstörde en person, hur mycket dom rev ner & hur ont det faktiskt gjorde. Dom kommer komma ihåg mitt namn, dom kommer komma ihåg att dom frös ut mig så jag inte fick vara den jag var. Men nu idag, så ska jag blicka framåt. En person sa till mig "det som var kommer alltid sitta kvar, men det betyder inte att du ska stanna kvar. Du ska gå vidare, och du ska veta att du duger som du är. Vad dom än säger" denna person har betytt mycket för mig sedan första gången det hände, sen första orden, blickarna, knuffningarna jag fick. Sen första gången jag bröt ihop och inte fick fram ett ord. Sen första gången jag kände mig riktigt dålig. Hon var den som ledde mig på rätt väg, gjorde så jag tog mig över ytan och fick luft. Men ändå så är jag stolt över vad jag gått igenom & att jag nu idag kan stå där och le, utan att lyssna på alla ord som jag får i ryggen. Jag bryr mig inte längre, what goes around, comes around. Så äre bara! Sen så är det de med "kärlek" vad är det för nån skit? Egnetligen så ställer det bara till problem och jag önskar att jag aldrig blev kär, att jag aldrig berättat det. Hållt det hemligt & faktiskt skitit i det. Men jag har inte styrkan till det, jag önskar att jag kunde. Men jag kan inte! & jag borde lyssnat på en fin person som sa "att gå tillbaka till ett ex är som att läsa en bok flera gånger, man vet alltid hur det slutar" det är ju så & det slutar på samma sätt varje gång. Nu är jag less, alla bråk, alla tjafs, att han ska va sur, alla meningslösa tårar som inte ens var värda att fälla. Jag vet att allting löser sig när tiden är inne, men samtidigt vill jag lägga allt bakom mig & börja om från start till nu & se hur mycket jag gjort annorlunda. Klockan är mycket & jag ska försöka sova, försöka drömma om nåt bra & försöka se fram emot helgen. För då blir det kuligheter för mig & jag ska inte ens tveka på att leva livet! Jag ska må bra & umgås med några av dom finaste jag vet! 

Kollade igenom den här bloggen för ett tag sen, läste dom allra flesta inläggen & gud vilken skillnad på hur allting var då & hur det är nu. Hur stor skillnad det är på mig, hur jag såg ut, hur jag mådde, allting som då rasade som är tusen gånger bättre nu än då. Fattar inte hur jag en gång var så stark? Visst, jag är lyckligare nu, mår bättre osv. Men när nåt väl händer känner jag mig minst i världen, så är det bara. Vissa saker har jag stärkt så otroligt mycket, och vissa saker har jag blivit mindre bra på. Vissa saker kan nu förstöra mig helt & då brydde jag mig inte om det. Då var det mycket om mitt utseende, vilka som gjorde vad, vika killar som var bäst osv. Men nu är det mer att jag fokuserar på hur jag mår, vars på jorden jag står. Men alltså, jag kommer aldrig bli samma person som då. Jag var mindre, jag var en omogen liten fjortis som trodde jag ägde allt och alla. Fast jag kanske inte är mognast nu, så är jag betydligt mognare än då. JAg har förändrats som satan och kan inte riktigt förstå hur jag kunde ha det så svårt? Vissa saker som jag då skrev kan jag fortfarande minnas när jag satt och skrev, hur tårar bara blev som en pöl, hur mycket jag skar mig osv. Men, allting var då och det har jag lämnat bakom mig, nu ska jag fokusera på allting som händer nu och blicka framåt. Jag har ju faktiskt mina underbara vänner & en otroligt fin pojkvän! & min familj är helt fucking awesome. Jag har gjort otroligt mycket dumt sen sist jag skrev här, jag har inte bara sagt saker, jag har gjort. Jag har gjort mitt livs största misstag att låta min älskling gå, hur många gånger som helst, tagit tillbaka det. Men det är så, när man är osäker i sig själv. Som jag var, är och förmodligen alltid kommer vara. Så många gånger som jag sårat Hampus, så många gånger som jag sett honom sjunka ihop och inte orkat mer. Varje gång har mitt hjärta gått i tusen miljoner birtar. Men vi har alltid byggt upp det igen, tillsammans! Men fortfarande så älskar jag den jag var förut, stor i orden, men liten på jorden. Jag var sådär bitchig av mig, så som jag alltid varit. Men jag menar, ska man inte vara det? Så som jag var då går liksom inte beskriva, jag gjorde allting för att få ALLAS uppmärksamhet, jag lyckades otroligt bra ibland & ibland lyckades jag mindre bra. Men det är så otroligt roligt att läsa hur jag skrev då, vilka ord jag använde osv. men det är ju samma sak nu, om 1-3 år kommer jag läsa det jag skriver nu och tänka "herregud, har jag verkligen varit sådär?" när man förändras så mycket ärdet så svårt att tro att man varit på ett helt annat sätt. Men alla förändras med tiden, skaffar nya vänner, förlorar vänner. Och byter attityd, men sånt är livet och dom som inte vart med om det än, kommer vara med om det så småningom. Samma sak, jag läste ett inlägg där jag skrivit om att alla kommer testa alkohol, cigaretter/snus osv. Men inte alla ,det är dom allra flesta. För det är så, speciellt i min ålder, dom flesta av mina vänner, röker, snusar och dricker alkohol. Men inte alla, har vänner som inte ens testat också. & jag fattar inte hur dom pallar grupptrycket? Jag var inte nog stark att palla det, även om jag försökte. Men tillslut gick det inte, jag testade skiten. Men så är det ju, alkoholen är nåt jag ångrar grovt mycket att jag testat, men så är det och det som är gjort är gjort. Det kan man liksom inte ändra på, men jag är stolt över mig själv. Den jag är idag, hur mycket jag förändrats och att jag äntligen blivit den jag vill vara. För det är jag, jag är så otroligt stolt över den jag blivit, och det står jag för. Både utseende mässigt och personligt. Jag kan faktiskt gå runt utan smink, träffa älsklingen helt osminkad med världens fulaste kläder. Det är så det ska vara, man ska kunna vara sig själv i alla lägen. Vad det än gäller & jag är glad att jag kan det. That's it! Dom som inte accepterar kan dra åt helvete!